mamma@home

mamma@home – Det moderslösa samhället. Skriven av Elise Claeson. (2006)

Oj. Vad ska jag säga om den här boken?

Elise Claeson är en socionom som flyttade till USA och blev hemmafru där. När hon flyttat tillbaka till Sverige och barnen blivit vuxna så börjar hon jobba igen. Hon menar att hon har bytt åsikt om jämställdhet under sin tid i USA. Claeson pratar om statsfeminism, om hur viktig mamman är för sina barn och att kvinnor i Sverige mår allt dåligare av feminismen.

Jag kan förstå vissa av hennes poänger. Men det är så mycket som skaver för mig. Var är pappans roll? Så… på grund av att han är familjeförsörjare (och trivs bäst som det), då betyder han ingenting för sina barn? Eller han kanske bara är viktig när barnen blir större och behöver veckopeng?

Det jag har svårast för i sådana här diskussioner är att allt tycks vara svart eller vitt. Vad sägs som ett samhällsklimat där vi har fria val? Att alla familjer/individer fick bestämma själva? Och med det menar jag inte att vi faktiskt kan göra det i dagens samhälle. Samhället är inte jämställt och vi uppfostras hårt i våra roller, därför tror jag inte att vi kan göra fria val. Men vi kan sträva ditåt.

Jag tycker inte att hemmafruar i sig är ett problem. Det kan nog vara ytterst bra för barnen. Men jag tror inte att det är katastrof ifall båda föräldrarna arbetar. Det som Claeson inte tar upp är problemen som ett ”hemmafruliv” kan ge upphov till. Vad händer om någon av parterna vill skiljas eller dör? Har familjen satt upp ett privat pensions- sparande till partnern som är hemmaföräldern? Om hemmaföräldern vill skiljas, har den ekonomisk möjlighet till det? Hur ska hemmaföräldern komma ut på arbetsmarknaden sen ifall den vill? Hur delar man upp pengarna inom familjen? Hur blir relationen när en partner har all ekonomisk makt?

Men boken var bra skriven. Lättläst och full med personliga reflektioner. Jag ställer mig tveksam till vissa källor (debattartiklar?), men i övrigt är det bra att det skrivs litteratur från olika synvinklar. Jag är glad att jag läste boken.

Supernatural

Jag tycker ju egentligen inte att det borde vara så svårt. Låt karaktärerna i böcker, filmer och serier bete sig som kompletta verkliga människor. Även om de råkar vara kvinnor.
Jag brukar vara mer förlåtande mot filmer än vad jag är om böcker och serier runt den aspekten. Anledningen är att filmen ofta har mindre utrymme att göra saker på. Att en serie eller en bok konsekvent skulle misslyckas hela vägen igenom känns som om de försökt med flit.

Eric Kripke har gjort en serie som jag och Annica sett en del av. Det känns som ett genomgående tema med mig, att ha spelat en del av ett spel, läst en del av en bok och sett en del av en serie. Det är ändå en serie som vi planerar att se mer av. Den heter Supernatural och handlar om två bröder som åker runt i USA och tampas med diverse övernaturligheter var de än går.
Jag tycker väldigt mycket om serien. Men den lyckas ändå skriva kvinnor som om de hade varit lika mytiska väsen som de monster som bröderna slåss mot. Alla kvinnor vi hittills sett faller perfekt i olika fack.

Hora, madonna, mother, maiden and crone.

Grundutseendet för de demoner som bröderna Winchester tas med är en förförisk ung kvinna. Om någon räddas från monster är det nästan genomgående en ung oskyldig kvinna (med ett barn, ej att förglömma). En av de få återkommande kvinnliga karaktärerna är där helt i egenskap av att vara mor till den yngre oskyldigare kvinnliga monsterjägaren.

Inte bara verkar branchen att jaga och döda monster vara mansdominerad, vilket jag skulle kunna ha förståelse för om de någon gång tar upp och behandlar det. Även det USA som bröderna åker igenom verkar vara befriad från kompletta kvinnliga karaktärer. De är antingen häxor eller unga ensamstående mödrar. Ibland är de unga ensamstående mödrar utan barn, men de används ändå på samma sätt. Genomgående. Avsnitt efter avsnitt.

Jag undrar lite om serien själv är medveten om detta. Är det så mycket att begära att man under en långt gående serie här och var skjuter in en kvinna som inte är där för att uppfylla en av ett fåtal roller? Som inte är där för att förleda bröderna från den rätta vägen med sin sexualitet, som inte är ett offer eller en liten Ringu-aktig flicka?

Jag tycker i alla fall inte att det är det. Runt hälften av alla människor är kvinnor, så åtminstone en som inte är där för att fylla en av de rollerna… är inte mycket att begära.

Hö hö hö

Jag har undrat över en sak.

De flesta borde vara medvetna om könsroller och vad som förväntas av kvinnor respektive män vid det här laget. Jag säger inte att alla är det, jag säger  att alla borde vara det.

Jag har funderat över en sak.
Varför hyllas den stereotypiske mannen så mycket? Varför mottar han ryggdunk och uppskattande ”gilla”-tryckningar för att tycka om öl, för att påpeka att han alltid är kåt och villig, och andra saker som hör den ”riktige” mannen till. Varför anses han stark och otvungen. Naturlig, en skön snubbe, eller någon som alltid är så väldigt rätt.

Fredrik Wikingsson gör en karriär på att vara just en sådan skön otvungen snubbe. En sån där riktig kompis som kan fylla ut tv-tid som omöjligtvis skulle kunnat användas till något bättre. Orakad och med en tröja, fullständigt oskiljaktlig ifrån den andra snubben bredvid honom.  För allvarligt, vet du vem som är vem av Filip och Fredrik?

En ogenomtränglig vägg av stereotyp. Otvungen, perfekt införd i formen av den sorglöse mannen som är full, ful, och ständigt kåt.

Jag tänker på kommentarerna till vad en bekant till mig skrev i sin blogg efter att hon varit med om ett ofrivilligt samlag. Att det nog hade varit andra ljud i pipan ifall det hade varit omvända roller. Om en kvinna hade tvingat sig på en man. För en man, underförstått, vill ju alltid ha sex.

En gång när jag satt på en lång bussresa satt några ungdomar i närheten av mig. Huvudämnet under färden var hur och var de skulle bli fulla under valborg. En kanske femtonårig kille förklarade ganska ängsligt för sin kompis att han inte tyckte om öl, och tänkte bli full på cider. Han såg till att förekomma den andra killen med att säga att han kände sig ”kärringaktig”. Det märktes att det störde honom, och att han verkligen hoppades att den andra skulle ha överseende.

Varför spär vi på myten så mycket? Varför premieras ett sådant beteende? Varför har vi uppfattningen att detta är sant och naturligt?

Society for Cutting Up Men. Del 3

Men det finns väl ingen som tycker/tänker så här? Solonas måste vara ett tidigt ”troll”. Det här måste väl ändå vara en text som är skriven bara för att få uppmärksamhet?
Men samtidigt… alla tidigare manliga tänkare och filosofer… de var väl allvarliga?
Det är jobbigt att läsa texten. Den är gapande, aggressiv och upprepande.

Jag blir arg av den, och förtvivlad. Varför hyllas den? Visst, jag kan visst se den som en slags parodi, och hade den varit öppet på det sättet så hade jag nog inte ifrågasatt den på samma sätt. Men förordet. Jag kan inte glömma bort förordet. Eller hyllningsorden i och på baksidan av texten. Boken ska/kan tolkas på alla sätt.
Men det här är inte feminism för mig.
Sarkasm och ironi är bra sätt att få fram åsikter. Ett bra exempel på det är te x Liv Strömquists serier. Men det här…

Jag tycker inte det är roligt. Jag ser inte humorn i det. Jag kan förstå varför Solanas skrev texten, med tanke på hennes erfarenheter, sjukdom och liv. Jag kan tänka mig att den egentligen är en jätte smart intellektuell skrift om man tolkar den rätt. 
Men jag… ser inte det. Jag ser bara hat.
Och jag får en konstig smak i munnen av boken.
Jag är glad att jag har läst den, men jag kommer nog inte göra om det.

Del 1

Del 2

Society for Cutting Up Men. Del 2

Jag avskräcks redan av förordet, skrivet av Sara Stridsberg. En av de första tankarna som kommer upp är ”vad är det här för skit?”

Kvinnor är överordnade män och håller du inte med så är du en Daddys girl. Men förordet är i alla fall noga med att berätta att Valerie Solanas var utanför alla feministiska rörelser.

Men kanske kan man tolka manifestet ideologiskt. Ja, jag vet att jag letar efter halmstrån för att förlåta texten, men jag har som sagt redan blivit skrämd av förordet. Jag läste upp ett stycke från det högt för sambon och hans första reaktion var ”vad är det för galning som skrivit det där?”

Jag letar efter ursäkter i författarens bakgrund, letar tolkningsmöjligheter. Det är då som förordet säger att ”vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär.

…

Men sen kommer tankarna. Flera filosofer och vetenskapsmän har genom tiden sagt att kvinnor är underlägsna män på alla sätt. Varför blir jag mer upprörd över just den här texten? Är jag en Daddys girl?

Förordet säger senare att man också kan läsa texten som en parodi eller metaforiskt. Så… är manifestet egentligen ett stort skämt? Hur fasen ska jag tolka boken?

Förordet fortsätter med att säga att SCUM är hypotetiskt och litterärt. Ett tillstånd.

Jag märker att jag vill ha ett rätt svar. Ska boken avfärdas eller inte?

Det är någonstans där som jag känner att det är nog bra att jag genomför de här projektet. En uppgörelse för mig själv om mina egna tankar, åsikter och känslor.

Del 1

Del 3

Society for Cutting Up Men. Del 1

SCUM Manifest. Skriven av Valerie Solanas. (1967)

Det här var en bok/skrift som jag av en ren slump dök in i när jag letade efter en annan bok. Det är också en bok som jag aldrig trott att jag skulle läsa.

SCUM. Society for Cutting Up Men.

Mina förutfattade meningar säger mig att jag inte kommer hålla med ett ord av boken, men samtidigt är det bra att läsa många olika sidor av saken. Jag inbillar mig att det är så här som vissa anti-feminister tror att alla feminister tycker.

Det första som slår mig är hyllningstexterna på baksidan.

”SCUM Manifest borde ligga intill eventuella biblar och broschyrer för TV-porr i alla hotellrum i hela världen.” Jenny Högström, Sydsvenskan

”Mycket få texter brinner tillräckligt starkt för att kunna förändra allt för läsaren. Det här är en sådan text.” Göran Pettersson, Falu- Kuriren.

”En rasande kampsång om kvinnlig stolthet, om mannen som förvandlat världen till ett ´skitställe´” Salka Hallström Bornold, Nöjesguiden.

Vänta nu. Säger inte manifestet rätt ut att alla män är onda? Är det något att hylla? Eller är texten kanske nyanserad och det är mina fördomar som det är fel på? Eller hyllas boken bara för att människor oftast är ovana att höra en kvinna uttrycka sig på det sättet om män. Hur hade mottagandet varit fall det varit en man som skrivit den om kvinnor?

Min nyfikenhet stiger. Den här texten måste jag läsa.

Del 2

Del 3

Hemmafru version 2.0

Hemmafru version 2.0 – Om inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor. Skriven av Marina Nilsson. (2010)

Första gången jag hörde talas om den här boken var genom ett blogginlägg av Clara Lidström i UnderbaraClara.

Jag tyckte att boken verkade intressant, och utan att ha läst den så höll jag med Lidström. Tiden gick och boken befann sig länge i bakhuvudet som någonslags mental notering att jag kanske borde läsa den. Men det var först som jag var på biblioteket i veckan som jag fick ändan ur vagnen och faktiskt lånade den.

Jag började läsa den direkt, och oj så ont det gjorde! Igenkännings- faktorn var hög. Det var ju mig hon skrev om! Jag läser UnderbaraClaras blogg, drömmer om att safta och baka, vill äta mer ekologiskt osv.

Jag och min sambo flyttade in till en ny lägenhet för tre månader sedan och då var det dags för inflyttnings- fika. Både jag och sambon fixade med kartonger och städade, men jag var den av oss som var rejält uppstressad av att hinna med att bjuda på hembakat. Gärna flera sorter. Men tiden var emot mig och stressen ökade. Tillslut frågade jag sambon om han trodde att det gick bra att bjuda på köpt fika, vilket han tyckte. Jag blev så väldigt lättad. Jag gick som på moln, vilket jag också sade flera gånger under den dagen.

Flyttfikat gick bra. Ingen verkade besviken. Förväntningarna på att jag var tvungen att baka kom bara från mig, min sambo hade inte gett mig dem. Han själv sade också att han aldrig hade haft tanke på att han själv skulle bakat, det var jag ju jag som tyckte om den sysslan. Han själv hade inte heller alls delat min stress i frågan.

När jag läste den här boken så ville jag att författaren skulle ha fel. För det gjorde så ont att erkänna att jag kanske inte lever så jämlikt som jag trodde. Samtidigt var det skönt att reflektera över mitt eget beteende och stressångest- känslorna över att inte vara perfekt.

Boken får mig också att reflektera kring mitt långa bröllopsintresse. Är det en genuin ”jag älskar att planera och pyssla och få utlopp av kreativitet” eller är det det ultimata uttrycket av värdinnehybris? Är mitt kontrollbehov större än jag anat?

Boken tar även upp andra teman, t ex karriärmässig velighet, pensionering och städning. Nilsson frågar sig själv varför många av kvinnors hobbys är hemma- centrerade, varför de växer till sig just nu och varför intresset kryper ner i åldrarna. Nilsson vill inte smutskasta traditionellt kvinnliga intressen, men hon vill att man ska ifrågasätta sig själv varför man har dem och varför man mår bra av dem. Finns det något annat bakom?

Jag tycker att boken är skriven med självdistans och humor, men med stort allvar bakom.

Jag håller också med Clara Lidström,  hon drar definitivt sin del av lasset.

Troligen vanligen nog

Har du läst ”sex feministiska myter” av Pär Ström?
Jag har inte gjort det. Jag är inte en storläsare, det skall jag erkänna. Men jag har gett mig i kamp med boken två gånger. Båda gångerna brakade min insats ihop någonstans på sida 15. Det enda jag egentligen kan säga om saken är att boken inte är lättläst. Inte för att den nödvändigtvis är faktatung. Snarare tvärtom.
Så, vad gör jag? Jag går till slutet av delkapitlet. Författaren citerar en forskare, och avfärdar sedan könet som social konstruktion med ett utropstecken. Pär Ström måste veta något som genusforskare i allmänhet inte vet. Så varför känner jag mig inte sugen på att ta reda på vad?
Kanske är det att ta Illustrerad vetenskap som källa. Det är svårt att motsäga den ”nya forskning” som tidningen refererar till, och jag skall verkligen inte göra anspråk på att Pär kunna göra det. Jag har knappt läst ”Sex feministiska myter” ens en gång. Men jag kanske kan säga att andra källor författaren känt vara värda att ha med i källhänvisningen är ”Dagens Nyheters debattsida, finns på nätet” och ”Aftonbladet(!), finns på nätet”.

Men jag skall inte uttala mig mer om Pär Ströms bok innan jag läst hela. Om jag någonsin kommer att ta mig igenom den. Jag tror att det stora problemet jag har med boken är att författaren så noga har kommit underfund med vad han skall komma fram till innan han ens är klar. Jag håller verkligen inte med honom, men jag tror inte att det är vad som gör mig så upprörd. Det som suger kraft ur mig är de underbara krumsprång som Ström tar för att komma fram till sina slutsatser.
Han tar till exempel och citerar ett stycke från Arne Müntzing som 1976 utförde studier på 12 veckor gamla barn.

”Pojkarna har tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, det vill säga kroppars läge i förhållande till varandra. Det är troligen orsaken till att pojkarna längre fram vanligen blir mer intresserade än flickorna av tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Det är nog inte bara miljöpåverkan som får en liten flicka att bädda ner sina tennsoldater i bomull för att de skall ha det varmt och gott.”

Vi vet vad rumsförhållanden är för något. Det stryker vi. Jag tvivlar att de 12 veckor gamla flickorna bäddade ned tennsoldater i bomull, och jag betvivlar verkligen att de var kapabla att förklara för att det var att de ville att soldaterna skulle ”ha det varmt och gott”. Jag skulle läst Arne Müntzing för att förstå varför det har något med saken att göra, men det har jag inte gjort.

Kvar blir:

”Pojkarna har tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden. Det är troligen orsaken till att pojkarna längre fram vanligen blir mer intresserade än flickorna av tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Det är nog inte bara miljöpåverkan.”

Raka, opartiska rör från Müntzing alltså. Men ändå så mycket mer underlag än vad Ström verkar ha.

Om någon orkat ta sig igenom sex feministiska myter så ge mig gärna en resumé. Kommer han någonsin längre än att referera till tre forskare och sedan mena att det finns ”massvis fler” som stödjer hans tes? I annat fall kommer det ta ett bra tag innan jag faktiskt orkar uttala mig om boken.

”Jag är feminist”

Jag är feminist.

Jag tror på alla människors lika värde.

Finns det någon motsättning i de två påståendena? Jag har ofta hört eller läst uttalanden som ”Jag är inte feminist, jag är humanist.” eller kommentarer som på något sätt innefattar”så kallade feminister”. Det är också vanligt att jag läser uttryck som menar att genusvetenskap på något sätt inte granskas lika hårt som andra vetenskaper inom universitetsvärlden och därför förlöjligas genom att skriva: genus”vetenskap”.

Jag är trött på det, men också väldigt trött på mig själv. Oftast har jag åsikter som jag identifierar som feministiska, men jag har en knapphändig förmåga att få fram dem. Jag är dålig på att argumentera. Kanske beror det på att jag inte har några argument, kanske på att jag har dåligt självförtroende på området.

Det är dags att förändra det nu. Det finns inte bara en sorts feminism, utan det finns otaliga inriktningar. Jag vill ta reda på vad jag själv tycker och ge mig själv ett bättre diskussionsunderlag.

Jag tänker börja läsa olika böcker och texter med feministiska teman och i den här bloggen skriva ner mina tankar och funderar under läsningens gång. Jag kommer med stor sannolikhet även anteckna mina tankar kring film, musik och annat ur genusperspektiv. Och även en del andra mer eller mindre nördiga ämnen som jag tycker är intressanta.

Bloggen kommer inte bestå av regelrätta bokrecensioner, utan mina reflektioner. Jag ser den som min personliga bokcirkel. Ni som läser är jättevälkomna att kommentera och skriva ner era egna erfarenheter.